HEM

VAD HÄNDE?

ANNONS

OM FAMILJEN

KONTAKT

BILDER

Fredrik hade en mycket ovanlig och elak tumör som på några få veckor satte kroppens viktigaste funktioner helt ur spel. Han hade ingen chans. Han var rädd och hade mer ont än de flesta av oss kan tänka sig. Att se Fredrik under veckorna i Uppsala var den svåraste tiden för Karin och mig. Att veta att det inte fanns någon återvändo och att Fredrik inte längre lider ger Karin och mig tröst. Han har det antagligen mycket bättre nu.

Saknaden efter Fredrik är stor - mycket stor. Det är få ögonblick som han inte finns i våra tankar. Och det känns bra att få tänka på honom. Vi pratar om Fredriks sista dagar ofta, men vi både tänker på och pratar om Fredriks 14 glada år också. Livet tycks gå vidare, och även om tårar har blivit en påtaglig del av livet efter Fredrik, och mycket är annorlunda, så mår både Karin och jag bra efter omständigheterna.

Personligen så är jag mer rädd för hösten. För ett år sen hade vi fyra glada ungar hemma. Simon flyttade då till Vadstena. Anna flyttar nu till Stockholm och Fredrik kommer aldrig mer hem. Tillsammans med höstmörkret kommer saknaden av Fredrik antagligen att påverka oss på flera sätt. Jag hoppas att vi kan finna balans mellan arbete och vila, mellan gemenskap med vänner och lugna stunder i avskildhet. Emil kommer säkert att hjälp oss att tänka positivt.

Vid ett tillfälle efter begravningen fick jag frågan om jag hade förändrat synen på livet efter sommarens alla händelser? Utan eftertanke sa jag att "det hade jag". Efteråt har jag försökt fundera hur jag hade förändrat synen på livet och hur jag i så fall skulle ändra mitt sitt att leva. Svaret på frågan jag fick skulle jag idag vilja ändra något. Även om sommarens upplevelser har varit omvälvande på många sätt, så finns ett mer korrekt svar i de diskussioner som jag hade med Fredrik i Uppsala den 23 juni. Jag hade upplevt att Fredrik från sin sjukbädd hade visat mig vad  "tro, hopp och kärlek" egentligen är. Han svarade då att "det visste du redan - innerst inne". Där ligger också svaret på frågan; jag har nog inte förändrat min syn på livet, åtminstone inte helt och hållet. Min inställning till livet är nog densamma som jag haft i många år, den inställning som jag haft innerst inne. Tyvärr har den inställningen alltför ofta varit något jag haft för långt inne och inte släppt ut. Just nu handlar det för mig om att leta reda på min gamla grundvärderingar och låta dem påverka mitt framtida liv mer än tidigare.

Det finns många som följt Fredriks sista tid och det finns många som berättat för oss hur det har påverkat dem starkt. Min önskan är att var och en letar reda på sina egna åsikter, sin tro eller sina värderingar, och låter dem påverka på ett förhoppningsvis positivt sätt. Jag tror inte att just mina personliga åsikter passar alla andra. Jag tror inte heller att en enskild händelse - även om den är stark och egentligen pågår i Uppsala under tre intensiva veckor - helt kan förändra någon människa. Förändringar måste börja där man står. Och självklart hoppas jag - även om förlusten av ett barn är bland det värsta som kan hända en förälder - att det finns något positivt för någon i förlängningen av allt som hänt. Det skulle vara en liten tröst för mig.

Något som jag gärna skickar med de som läser detta, är något som Fredriks moster Lena insiktsfullt berättade för de som kom och gratulerade henne när hon fyllde jämt nu i sommar: "beklaga aldrig att du blir gammal, var bara glad att du får möjligheten att bli äldre". Fredrik fick bara chansen att bli 14 år...

19 september: Livet går vidare, och det går vidare med många tankar på vår saknade och älskade Fredrik. Tomheten är stor och jag tänker på hur hösten skulle kunnat vara med Fredrik. Det finns så mycket ofullbordat och hans stora positiva förväntningar på framtiden får vi aldrig se något av. När vi söker tröst finns det ändå mycket positivt se tillbaka på under hans korta levnad. Fler och fler fotografier dyker hela tiden upp, och med precis alla bilder följer positiva minnen.

Precis som Lasse S sa på Småängarna tidigare i somras tror jag att vi kommer att kunna lära oss att leva med förlusten av Fredrik. Det hade varit värre om vi (eller Fredriks) vänner hade känt att det fanns något otalt med honom eller om vi inte hade någon kommunikation alls. Just nu finns det ingen anledning till ånger för oss eller någon annan som sörjer Fredrik. Som jag har skrivit tidigare var pastor Anders egentligen den enda Fredrik kände att verkligen ville träffa när vi väl hade fått det slutliga beskedet. Även om vi försökte få Fredrik att önska mer, eller om det var något vi kunde framföra till någon av vilket skäl det än kunde vara, så fanns inga andra önskemål. Fredrik fick gå vidare med insikten att de möten hade haft med olika människor inte var något han ville ändra på. De hälsningar vi fått från olika håll stryker också under att Fredrik hade haft mycket positiva möten med många människor.

Självklart finns det många personliga möten i Fredriks liv som betydde mycket för honom och möjligen även lite för de han mötte. Jag vet att det fanns mycket nära enskilda vänner som han kunde dela mycket med och som kunde känna ömsesidig kärlek till. Men jag vill ta chansen att stryka under några av de större sammanhang som Fredrik trivdes bra i, kände sig trygg i, växte i och utvecklades i; scouterna, kulturskolan och skolan.

Scouterna var både en liten patrull tonåringar från Sandviken, men också andra scouter i andra patruller, ledare och sist men inte minst alla scouter han träffade och hade roligt med på olika läger. Redan när han var 3 - 4 år gammal hade jag chansen följa med Fredrik på scoutläger. Egentligen var det Simon som var på gränsen till för ung för att åka själv på läger, som gjorde att jag följde med. Vi misstänkte att jag egentligen inte behövdes, så därför passade det bra att jag fick Fredrik som sällskap. Och sällskap hade vi av varandra och Fredrik hade sällskap med många andra. Han blev patrullen Gråstens naturliga glädjespridare. Nu på senare tid var Fredrik den som gärna åkte på alla läger och gärna anmälde sig först eller till och med deltog i lägerplaneringen. (Alla som är i skolåldern och vill börja med scouting på tisdagar kan titta mer på kanalkyrkan.se.)

Att musik var viktig för Fredrik tror jag alla som kände honom vet. Hans musiksmak var mycket bred och han kunde lyssna på nästan vad som helst utan förutfattade meningar. Att spela var ändå det som gav honom mest, och han spelade gärna. Pianot hemma blev väl använt, pianot hos mormor spelade Fredrik på mer än någon annan den sista tiden och orgeln eller flygeln i Kanalkyrkan fastnade han gärna vid när han besökte mamma på väg hem från skolan. Att spela horn i Kulturskolan blev ändå kanske hans viktigaste musikaliska inspiration. Lektionerna för Krister P var viktiga för Fredrik, inte bara för det musikaliska. De kunde ägna tid åt att diskutera både musik och annat. Orkestrarna Fredrik hade förmånen att delta i som hornist gav också mycket. Här fick han träffa kamrater som hade mycket roligt med, både på övningar och spelningar.

Idag tog Karin och jag svängen förbi Kulturskolan och lämnade tillbaka Fredriks horn och den uniform han så stolt marscherade i så sent som i slutet av maj.

Skolan är ett av de sammanhang som vi föräldrar inte kommer att veta detalj hur han hade det. Den bild som vi har av Fredriks skoltid är ändå entydig: Fredrik trivdes mycket bra i skolan. Han trivdes både med sina lärare och sina jämnåriga kamrater, men också med kamrater från andra årgångar och klasser. Förutom den viktiga kamratskapen, var förstås Fredriks ambitioner att ständigt utvecklas och lära, det som gjorde att Fredrik aldrig tvekade när det var dags att gå till skolan. Om han någon gång var sen till skolan så var det med största sannolikt någon förälder eller ett syskon som var orsaken. Positiva minnen finns från Fredriks hela skolgång. Redan på Pinnhagens förskola stortrivdes han. När han sedan började den "riktiga" skolan på Sandbacka höjdes hela tiden hans ambitioner. Att han fick utlopp för sina ambitioner vet vi. Fredrik fick chansen att vara sig själv och lära sig allt han ville.

Åren gick och våra erfarenheter av Annas och Simons högstadietid på en "stor skola" fick oss att tillsammans med en av Fredriks bästisar hoppa över till Sandvikens Montessoriskola. Där fick Fredrik ännu mer utlopp för sina personliga önskemål. Fredrik ångrade aldrig bytet. Vi ser fram emot att våran lilla Emil ska få chansen att börja på Montessoriskolan. Att Fredrik trivdes har vi under sommaren fått bevis på från många håll. Personliga och rörande hälsningar vittnar om det. Inför skolans höststart den 22 augusti ordnades en minnesstund för Fredrik i Kanalkyrkan. Det blev en mycket välbesökt stund. De flesta av eleverna på högstadiet var där, liksom två orkestrar från Kulturskolan. Karin och jag var också där och fick dela tystnaden, vacker musik, ljuständning och många väl valda ord med elever och lärare. Fint var också att rektor Nisse då meddelade att Montessoriskolan skulle instifta en fond till Fredriks minne och att de varje år ska dela ut ett stipendium till elever som visat prov på god kamratskap.

På familjefronten börjar höstens pusselbitar falla på plats. Emil har börjat på dagis, nu på ny avdelning för lite större barn. Allt verkar fungera bra. Simon har klarat av en sommar full av äventyrliga aktiviteter och flyttat tillbaka till Vadstena. För honom finns just nu bara ett stort mål: fem veckors "praktik på fritidsanläggning" i Nepal. Vad kan han önska sig mer än att paddla fors i klättra bland världens högsta berg. Anna har också flyttat, tillsammans med Lars till en fin lägenhet på Brommaplan. Skolstarten Karolinska Institutet har nog varit över förväntan. Mina föräldrar håller också på att flytta, från Gävle till Sandviken.

Karin och jag har bägge tackat ja till samtal med terapeut. Även om vi just känner oss relativt starka är detta förstås en helt ny situation som vi inte vet vilka spår den sätter. Karin återgick idag till arbete halvtid och planen är att gå tillbaka till heltid den 9 oktober. Jag hade samma plan. En pall som försvann under mina fötter den 11 september ändrade planerna något. Jag föll med huvudet först när vi försökte lyfta bilens takbox upp i garaget. Ytliga skador på huvudet, sju stygn på höger ögonlock och på underläppen, en avslagen framtand och en bruten arm försvårar livet något. I sammanhanget är jag förstås glad att både huvud och ögon fungerar som de ska, men jag blev sjukskriven till den 4 oktober.

På plus-sidan finns att vi nu med god hjälp klarat av bouppteckning, sett ut en gravplats och beställt en gravsten åt Fredrik. I slutet av oktober kommer vi att ha nedsättning av Fredriks urna. Flera har frågat och vi kan nu berätta att Fredrik får sin sista vila på södra kyrkogården (Hedgrind) och han får svart sten och en plats ganska nära de stora grindarna mitt på kyrkogården. Vi är glada att vi hinner få allt färdigt före allhelgonahelgen (första helgen i november).

9 oktober: Det finns saker man minns och kan glädjas åt. Det här året har ju dock inte bara kantats av saker som man skrattar åt. Det första minnet starka minnet från 2005 kommer sista helgen i januari. Både jag och Karin var på restaurant Princess i Sandviken. Jag skötte ljudet åt Sandbay City Blues Band som hade en helt vanlig spelning där. Karin var där som besökare och hade en av få chanser att lyssna på det band jag lite nu och då var ute och skötte ljudet åt. När spelningen hade pågått kanske 20 minuter kom bartendern till mig vid mixerbordet och berättade att jag hade telefon... Jag fick i telefon beskedet att Anna, Lars, Lars lillasyster och hennes kompis hade krockat en liten bit från Trödje, ett par mil norr om Gävle. Förutom några små sår från glassplitter fanns inga andra fysiska skador. Anna chockades svårt och fick åka ambulans till akuten i Gävle. Självklart lämnade Karin och jag Princess omgående.

Anna återhämtade sig och den värsta chocken släppte efter några timmar. Hon valde att spendera den återstående delen av natten hos Lars i Trödje. När jag hade skjutsat Anna dit och stannat på en liten nattfika, återvände jag hem mot Sandviken, men jag stannade till vid olycksplatsen för att titta på vad som var kvar av bilen. Även om kvällen hade varit lite påfrestande även för Annas oroliga pappa, var det detta antagligen den svåraste stunden. Att se spillrorna av bilen och veta att alla överlevde, att ingen ens var allvarligt skadad, gjorde att jag då kände mig mycket tacksam för att ha alla våra underbara barn i livet.

Bilen som körde i ungefär 70 km/h, hade fått en sladd som inte gick häva. Vägbanan var antagligen glashal. Bakdelen av bilen hade snurrat 180 grader och fortsatt ner i ett dike. Diket gjorde så att bilen lade sig på sidan och i hög fart hade den liggande på sidan snurrat in i ett träd som klämde in taket på bilens lastutrymme. Det som tidigare hade varit en herrgårdsvagn, såg nu ut som en sedan-modell. Hela kupén vari i övrigt nästan helt oskadad. Hade trädet träffat bara några decimeter längre fram i bilen hade utgången varit en helt annan.

Denna natt i januari körde jag bil hem till Sandviken lugnare än någon gång tidigare. Jag kände glädjetårar komma när jag ensam svängde ut på riks-80. Glädjen över att Anna och hennes kamrater klarat sig var obeskrivligt stor. Jag mindes samtidigt de känslor jag hade och de tårar som kom nästan nitton år tidigare, när jag hade lämnat Karin och den då nyfödde Anna på Gävle BB.

Att jag spräckte revben i samband med skidåkning i april och jag just nu är sjukskriven med bruten arm till och med den 13 november, känns i sammanhanget inte viktigt. Det är sånt som går över. Att få minnas allt positivt vi upplevt med Fredrik och veta att familjen mår bra är viktigare.