HEM

VAD HÄNDE?

ANNONS

OM FAMILJEN

KONTAKT

BILDER

Ronden på förmiddagen ordinerar ökad dos morfin, konstant, för att minska behovet av små extra portioner nu och då. Fredrik mumlar mer och mer, ofta men otydligt. Hans största nöje, att pilla bort de små klisterlapparna, elektroderna, på bröstet försvinner när behovet att mäta Fredriks hälsa minskar. Han får själv nöjet att för sista gången pilla bort dem.

Under rubriken underhållning bjuder Fredrik sig själv på "knaka med fingrarna" och "peta under bandaget", men också ett par nyheter för dagen. Han försöker knäppa med fingrarna och klappa händer, bägge med dåligt resultat.

Mitt på dagen börjar Fredrik försöka hosta igen. Han får lite hjälp med mer slem-sugning.

Anna och Lars tar tåget norrut.
 

Den "släkting som väntar barn", som jag nämnde om på midsommarafton, kommer hit med ett av sina syskon och fick vara del i dagens mest känslosamma stunder. Fredrik frågar om huset de bygger snart blir klart och framförallt om när bäbisen kommer. När han hör svaret "februari" kommenterar han direkt: "Trevligt". Innan de lämnar salen är Fredrik noga med att få känna den blivande mammans ansikte i sin hand.
 

När han på eftermiddagen sitter med Karin och mig i närhet, ser han lugnare ut än på länge. Efter stund kommer också ett leende som vi inte sett på ett tag.

Morfindosen höjs ytterligare och klagomål på smärta försvinner. Han ser lugn ut, men små-mumlar långa stunder. Han fortsätter att pilla under bandage, även om vi hela tiden försöker förhindra honom. Han får syre i mask lite då och då. Han leker med syrgasmasken ibland. Massage eller bara beröring med frottéhandduk är mycket uppskattat.

Även om jag fortfarande känner en enorm styrka och motivation, krymper förrådet av reservkraft när sömnbrist kombineras med att se Fredrik bli sämre av sjukdom och medicin.

Natten blir till en början mycket jobbig för Fredrik. Han har svårt att andas och hans värden sjunker ytterligare. Den stora frågan om hur länge det är kvar tycks bli besvarad med minuter. Efter några omgångar slem-sugning och konstant närvaro från minst en förälder, blir det lugnare. Istället för ett konstant mummel, får vi nu ett litet lättare mummel för varje andetag. Den stora frågan återstår dock, men svaret just nu tycks igen vara några timmar eller kanske någon dag?

Evigheten gör sig påmind när jag ännu en gång får uppleva soluppgången över centrala Uppsala och en helt underbar son.

Söndag 3 juli: Fredrik fortsätter att "försvinna", från att ha försökt prata, blir hans ljud mer likt korta stön. Några av våra närmaste släktingar kommer till Uppsala på besök. Stora delar av dagen går åt till detta. Det är svårt att veta hur Fredrik upplever besök eftersom hans förmåga att kommunicera avtar. Han kan definitivt fortfarande lyssna och han förstår antagligen det mesta av vad som sker runt omkring honom. Han tycks aldrig sova. Hans händer blir svårare att kontrollera och käken rörs inte heller längre. Höger öga är fortfarande blått och helt igensvullet. Nerverna som styr hans vänstra öga är också nästan helt satta ur spel. Iris kan inte längre "blända av".

Hans näringsintag genom munnen är begränsat till några droppar avslagen Fanta, ett par droppar smält Piggelin, en liten sked vaniljglass och möjligheten att känna smaken av och lukta på några nyplockade smultron. Lungorna ger honom hyfsat med syre, åtminstone om han får syrgasmasken. Han lyckas fortfarande "knaka" i händernas leder.

Besöket från släktingarna var positivt för Karin och mig också. Lite avlastning, riktig lunch och middag, möjlighet att prata av sig lite och sist men inte minst; en chans att duscha och byta till rena kläder.

Till kvällen accepterar vi erbjudandet med att ha ytterligare en säng på Fredriks rum. Vi ställer en bredvid Fredriks så att vi kan turas om att ligga nära Fredrik.

Måndag 4 juli: En av de bästa mornar på länge möter oss. Upplägget med en säng till här på NIVA har fungerat bra och gjort att Karin och jag fått lite efterlängtat vila. För mig blir morgontimmarna en blandning av att få ligga nära en lugn Fredrik och fundera på allt som Fredrik har betytt och fortfarande betyder för mig och andra. Jag fastnar vid ordet "vägvisare". Det kan förstås tolkas som om att Fredrik går före till något som följer efter livet på jorden, men också att han med en kropp som nästan inte alls fungerar längre, kan förmedla kärlek just nu. Det borde förstås ge oss som fortfarande har fungerande kroppar och kan kommunicera på helt andra villkor än Fredrik, en tankeställare. Borde vi inte kunna ge varandra mer värme och kärlek. Borde vi inte lära oss att uppskatta livets positiva sidor istället för att ägna oss åt motsatsen, helt i onödan.

Under natten och morgonen har Fredrik visat tecken på tapperhet och godhet; han håller ofta syrgasmasken själv, han tycks tåla vad som helst, han känner gärna på oss och personalen, han till och med håller slangen som ibland suger slem ur hans hals, helt själv. Dosen smärtstillande ökas på morgonen.

För alla er som inte fått möjligenheten att träffa Fredrik de senaste veckorna, tror jag att ni var och en själv kan plocka fram något litet positivt minne eller en känsla av ljus, där Fredrik finns med. Tyvärr kommer Fredrik inte att kunna träffa alla de som vill träffa honom nu. Krafterna sinar och just nu tror såväl Karin och jag, precis som läkarna, att lugn och ro är viktigt för Fredrik.

Vi fortsätter att framföra alla de hälsningar som kommer till Fredrik, även om vi inte längre får några tydliga reaktioner.

Personalen var fantastisk med Fredrik i natt, vilket kanske bidrog ännu mer än att Karin och jag hade varsin säng till att vi kunde slappna av. Den sköterska som ägnat mer än 100% av sitt skift åt Fredrik, "går av" på morgonen och lämnar några ord efter sig som värmer mig enormt, troligen också Fredrik: "Fredrik, det har varit ära för mig att få vara med dig" och "Det kommer alltid att finnas en speciell plats i mitt hjärta för dig".

Läkarna visar sig ganska ofta och vi resonerar om Fredriks korta framtid. Karin och jag tar chansen att göra varsitt kort besök i Uppsalas fina stadsträdgård.

När jag just ska avsluta mitt skrivande, sammanfaller det med att Karin tittar på slutscenerna i "Så som i himmelen" och vår "vägvisare" ligger med knäppta händer.

Och vi visste inget om vad som skulle hända senare på kvällen...

Fredrik har somnat

Efter det att jag skrev mina kommentarer till den 4 juli (ovan), gick allt ganska fort. Karin och jag blev erbjudna en kort avlastning för att gå ut på NIVA:s balkong och äta en snabb middag tillsammans. Efter några minuter kommer personalen och hämtar oss. Fredrik mår sämre.

Vi skyndar tillbaka till Fredrik och tillbringar en dryg timme vid Fredriks sida. Kl 21.17, denna måndag den 4 juli 2005, tar Fredrik sitt sista andetag.

Tiden har gått fort sedan vi för en månad sedan märkte att Fredrik började må dåligt. Vi har fått många oönskade besked sedan dess och vi har undan för undan börjat förstå hur det skulle sluta. Vi har fått möta många helt nya situationer. Framför allt har Fredrik - som inte hade haft ett enda plåster på sig på 14 år - fått gå igenom en behandling som är svår att föreställa sig, inklusive två stora operationer. Trots alla svårigheter har Karin, jag och Fredrik tillsammans kämpat och uthärdat mycket. Anna, Simon och Emil har samtidigt fått kämpa utan sina föräldrar hemma. Vi har fått kraft av varandra, alla hälsningar och en tro på ett liv efter detta.

Karin och jag sitter nu mitt i natten efter vår sista dag i Uppsala och vet att under omständigheterna, fick Fredrik ett slut utan alltför mycket smärta. Vi vet att Fredrik har det bättre nu än han har haft de senaste veckorna.

Vi vet också att många av oss kommer att bära många ljusa minnen från en helt underbar Fredrik.